och kändes mest så här: (vykort från finland från min söta japanska klasskompis)

Det är vansinnigt kallt och vansinnigt soligt och jag har tillbringat helgen med biblioteksbesök, sagan om ringen, akvarell och städning, kunde knappast varit bättre. fick sån feeling att jag till och med tränade lite grann, det händer inte ofta och jag blir lika chockad varje gång.

 

Det har pratats en del om så kallade bucket-lists, det vill säga vad avser att göra innan man dör, trillar av pinn eller blir jordgubbe (läste uttrycket i en bok och tyckte om det). Jag har klurat på det när jag cyklat den livsfarligt istäckta gamla boråsvägen och kommit fram till:

- Göra en pilgrimsvandring. Gå under tystnad i vackert landskap och besöka små klosterruiner och bortglömda landsortkyrkor.

- Kika på natthimlen i teleskop och få se en liten del av min avkrok av universum lite tydligare.

- Plugga naturvetenskap (vad vet jag inte än, men det kommer så småningom) i Uppsala eller Lund.

- Vandra i fjällen.

- Åka till Skottland för att se landskapet och slottsruiner som påminner om Hogwarts. 

 

 

Året på Hjälmared har lärt mig att mitt liv har ett värde även om jag inte brinner för marknadsföring, management eller maskinteknik, att det finns möjligheter att göra vad fasen man vill och strunta i metros karriärsidor. Livet är kort, därför ska man ha långa fikapauser, hörde jag rektorn säga förra veckan och sannare ord har väl aldrig uttalats av någon utan långt vitt skägg.

 

Livet är även för kort för att man ska ha ångest över att man inte säljer in sin image i hissen, eller startar fyra företag som sjuttonåring. Det kanske finns sådana som triggas av artiklar om sådant, jag får bara ångest och glömmer bort vad jag egentligen håller på med här i livet, nämligen att ha det så jäkla trevligt som det bara är möjligt (visdom från zaphod beeblebrox, liftarens guide till galaxen.) Jag glömmer bort hur lycklig jag blev av evolution och exponentialfunktioner under gymnasiet, jag glömmer bort hur bra jag mår av att låna med mig merparten av fysikhyllan på biblioteket, jag glömmer bort hur det känns att ha färg över hela underarmarna och vara fylld av ett lyckligt brus och se tjusiga lila nyanser i gamla höstlöv. Det finns mening i min helt slumpmässiga existens i ett universum som blev till av en slump (eller ett osannolikhetsfält) för 13,8 miljarder år sedan och jag vet inte hur länge till jag lever (det gör ingen) och jag tänker inte slösa bort min tid med att låtsas att jag vill jobba med industriell ekonomi eller HR management. Don't waste your time or time will waste you. (Man är aldrig så klok som på kvällen) 

 

http://www.youtube.com/watch?v=dhhfk_1Pwhw (The Calm Blue Sea - We Happy Few)

fasansfullt fin och fruktansvärt pampig vårmusik.

 

 

Jag befinner mig i det snurriga kaos som föregår ett val av något slag. Det är dock inte val av hårfärg det gäller (där jag valt att inte välja), utan val av framtid, det vill säga vad jag ska investera min begränsade tid och mina begränsade csn-veckor i. Högskolestudier, med andra ord. Jag är en obotlig pluggis, så att resa världen runt och räkna fisk eller ta hand om andras barn finns inte ens på kartan. Jag har till och med börjat mysa lite vid hyllan för små färgglada papperspilar (typ post-it) i min lokala bokhandel och låna böcker om studieteknik. För att inte tala om mitt ganska omfattande berg av kurskataloger, som jag beställt, hämtat eller fått hemskickade. I vilket fall, råder självklart en viss förrvirring då jag har fler intressen än tår och en oförmåga att bestämma mig (kvarleva från en stressig gymnasietid). Jag har dock inte sjunkit så lågt att jag singlar slant om det, även om det inte är långt borta. Önskar verkligen att jag kunde spå i teblad, det hade underlättat. 

 

I vilket fall, huvudspåren i korta naiva drag:

Webbredaktör - mysigt kodande, grafisk design, textproduktion. Två eller tre år.

Basår- (ett år) som kan leda till:

- Kriminaltekniker - jag är kär i Sherlock Holmes, kemi, mikroskop. Fem år.

- Textilingenjör - tekniskt med mycket matematik, lite kemi, göra nytta, möjlighet att forska inom nya sätt att använda textiler. Fyra år+

- Civilingenjör med sisådär 14 olika inriktningar som verkar intressanta och mycket matematik i alla. Fem år. 

 

På sätt och vis gillar jag att klura på utbildning (jag är lite konstig). Det finns så sjukt mycket som verkar intressant! Så många möjligheter. Men nu börjar det bli dags att bestämma sig. Webb eller basår (så jag kan skjuta upp beslutet ett år till)? Öh? Jag försöker lösa det på det vis jag kan, genom att läsa så mycket fakta att jag blir snurrig och skriva listor med ljusblå tuschpenna. 

 

En positiv grej: jag är så sjuhelvetes envis att vad jag än väljer så kommer jag klara det, bara jag bestämmer mig för det. Det känns skönt. Jag är envis på gränsen till dum. (Exempelvis, så cyklar jag till skolan, även om det är fruset knöggligt slask blandat med glashala fläckar hela vägen. Ser ut som en praktidiot och känner mig som en när jag faller pladask vid cykelstället så ringklockan sjunger, men jag klarar det, för att jag bestämt mig för det. Så är det!)

 

Sportlovsuppdatering!!! Surprise!! Jag hostar ocharmigt, läser liftarens guide till galaxen för 258168e gången, pysslar med försenat tal om stress (åh, ironin), lagar mat, ser på big bang theory, hasar runt med en filt i vanlig ordning och har varit i borås för att ta en kik på högskolan. Så spännande liv har jag! Jag har även ett par glittriga byxor, de gör mig glad. Öh. Dessutom är jag så miljöskadad av min nuvarande utbildning att jag inte kan öppna en tidning utan tänka på styckesformat och mallsidor.

Förra veckan var rätt intensiv men kul, med superdödsdeadline på magasinet, jazzkonsert och personalspex med asgo middag. Även webdesign, håhåhå. CSS gör mig mysig och min klass förvirrad, det är alltid lika roligt. Ne, om man skulle pilla lite med bloggdesignen. 

 

 

 

(efter ett besök på ansiktsboken) Jag ser alltid ut som om jag är påverkad av valfri substans, så fort jag fastnar på bild. Det blev uppenbart ungefär i samband med studentbalen, men nu är det ett odiskutabelt faktum. Jag kämpar inte emot det längre, i min ungdom försökte jag fåfängt dölja mitt tryne med en tekopp eller halsduk, i hopp om att inge en illusion att bakom detta ting döljer sig faktiskt lite charm! Haha... Hah... Note to self:Det hjälper inte att färga håret, noppra ögonbrynen eller ha mascara, för felet sitter inte där. Men om man växer upp och skaffar sig lite självdistans så hjälper det faktiskt. Det är det fina med att träffa nya människor, som man kan vara ful med och det är helt okej och till och med väldigt roligt. Man lär sig fokusera på det viktiga i livet, nämligen mat och mysighet.

 

För ärligt talat, ens närmaste älskar man ju för alla deras egentligen ganska ocharmiga sidor, som blir så jävla charmiga när man tycker om någon. Deras konstiga vanor, deras underliga besattheter, deras sätt att uttrycka sig, när de säger fel saker vid fel tillfälle ("var rädd om dina hjärnceller, du har inte så många"). En alltigenom harmonisk och proper person med normala intressen blir i längden ganska ointressant. 

 

(Och skäggstubben som passerar flyktigt i min vardag är ingen anledning att må dåligt. Jag ska bli professor eller crazy cat lady (eller både och) och det är ett odiskutabelt faktum, det finns inga möjligheter och det ordnar sig inte med åldern eller make-up och det hade inte kunnat vara annorlunda.)

 

Jag blir mysig av mat, hästar, sagan om ringen, bibliotek, liftarens guide till galaxen, rödvin, turkosa tuschpennor, webdesign, harry potter, matematik, svarta hål, garamond, ullkappor, fula djur och kaffe. Det är väldigt mycket, det är väldigt blandat och den röda tråden lyser helt med sin frånvaro. Men någonstans där finns mitt liv och mitt jag och bara förmågan att bli lite mysig och flina lite drogat helt utan förvarning är ett gott tecken. Jag har inte varit så mysig på länge, det försvann liksom i kaos och växelfel och studentmössor under gymnasiet och istället blev jag en väldigt cynisk och otrevlig person som bara ville sova drömlöst och slippa tänka på allt jag borde göra. 

 

Här borde jag komma fram till någon käck slutkläm, men summan av kardemumman blir nog: ät mat. våga vara nördig. våga vara ful. umgås med människor som får dig att må bra. ta meningslösa foton om du vill. ät mat.

 

 

Pysslar med webdesign + magasin. Har ätit mat. Är mysig.

Jag älskar is. Har jag nämnt det??

(ett gnälligt men lite mysigt inlägg)

Det har hänt igen. Jag-orkar-inte-öööööhuää. Dagens i-landsproblem, men faktum kvarstår, det var roligt de sisådär tio första gångerna, men nu är det bara wöööiuhuh. Varför tror alla att jag är kille? Min ömma moder tror att det beror på hur jag kammar min sidbena, jo, jag skulle se så fantastiskt feminin ut i mittbena. Vet inte hur jag ska göra, om jag ska färga håret rosa och skaffa spetsstrumpbyxor eller resignera och raka sidecut igen och fortsätta förvirra min omgivning. Vem försöker jag lura? I bästa fall kan jag se ut som en quinna om ett år, då med en skev muppig page. Böh. Kanske är det som med feber, det måsste bli värre innan det kan bli bättre. Eller? Onsdagsgnället.

Typ så här ( ett drygt halvår sedan, dock ser mitt hårfäste väldigt roligt ut, men ändå):

 

 

(Bloggen har återuppstått! Nu för tiden läser jag Media & Kommunikation på en mysig folkhögskola och är precis lika förvirrad som tidigare. Bloggen är mest en kanal där min inre formgivnings-, foto- och estettönt kan härja fritt)

 

Jag hade lite vårstämning ett tag. Målade naglarna turkosa, gjorde en plinkplonkigmysspellista i iPoden och började så smått fundera på om tiden var mogen för att plocka fram min kära gamla turkosa trenchcoat ur förrådet. Den lilla detaljen att det fortfarande är januari behöver man ju inte känna sig begränsad av, tänkte jag. Sen kom snön tillbaka, plus en väldig massa minusgrader, men jag är lika mysig för det. 

 

Anledning-att-vara-mysig 1: turkosa bra saker

(bästa nagellacket, bästa tallrikarna, Mando Diaos Infruset, turkosa pärlor och hönsfjädrar)

,

Akvarellpapper i A3, kan det bli bättre? Läser även Jane Eyre och promenerar genom regn när jag inte målar. Vet inte vart jag är på väg i livet, men allt jag vill är att måla katter och blomstjälkar med tunn vattenfärg och vit akryl.

Har målat mosstäckta rötter och svampar i flera veckor nu, nästan som en liten besatthet. Jag längtar mig sjuk efter skogsluft och skogsljud.