radiohead- fake plastic trees

Jag har tillbringat denna dag i mitt liv i det obehagliga tillstånd som följer efter ett nationellt prov med att lyssna på Arcade Fires nya album, det är fasansfullt fint, med vit akrylfärg över armarna och håret hoptovat i en mindre presentabel nu-jäflar-knut p ga ett antal deadlines som är i antågande, målar harar som pysslar med diverse dödssynder (som t ex äta glass). Försöker anamma en positiv livssyn och förneka det som har hänt, genom att fokusera på lukten av regn, ljudet av knastrande ved, spillkråkan jag såg på dagens promenad.

Det hjälpte inte ens att jag skrev mitt prov invirad i älsklings-får-filten, med kladdkaka och kaffe tillgängligt. Det gick likväl åt skogen. Jag hade iochförsig aldrig planerat att bli matematiker och ägna mig åt att bevisa Pythagoras sats eller räkna ut hållfastheten på broar. Men jag trodde att jag och Matte B hade en fungerande relation, präglad av ömsesidig respekt och att vi hade ganska trevligt ibland, då jag hade sovit och hade english breakfast tillgängligt. Det var en illusion. Min nuvarande plan med livet är att bli alv och vandra barfota genom fagra äddellövskogar med silverbroderad mantel. Behöver man matte C för det månntro?

if I could be who you wanted, all the time-

1: blekgul bok med fötter på omslaget är en underbar bok av en rumän vars namn jag inte kan uttala men tycker hemskt mycket om, om akacieträd, fattigdom och misslyckade revolutioner.
2. fikade hos Liva, med mysiga människor och solen i håret, moderns fladdriga skjorta och talgoxar i träden. jag fastnade på bild!
3. fina flickor. plus kladdkakan med jordgubbar. det blev även maränger med chokladkross i.

Jag har x oerhört viktiga saker att uträtta. Jag gör dem inte. Bär istället tomatplantor till uthuset barfota, lyssnar på havsbrus på spotify, dricker kaffe, planerar att läsa Jane Austen på balkongen istället för att få panik och bröstsmärtor och rynkor.

"På något sätt måste man hålla de grymma minnena från livet. Man kan gömma sig i sin örtagård. Man kan också vända sitt huvud bort från verkligheten och se ut genom fönstret mot molnen, som vandrar därute. Molnen är formlösa och mjuka, molnen kan inte göra honom illa. Molnen har inga ögon som kan se, inga händer som kan gripa."
Sven Delblanc - Samuels bok sida 314. 

Jag har beslutat mig för att tillbringa sommaren på balkongen alternativt under godtyckligt trevligt träd med svensk litteraturhistoria. Något ska man pyssla med, min kära kommun har inte gett mig sommarjobb och jag är inte myndig (vilket är lika delar frustrerande som befriande). Lösning: Böcker. 
   
Hela veckan har jag läst Delblanc på balkongen med smalbenen randiga av solljus som läcker in mellan spjälorna, i den dammiga skulptursalen, under ett träd nära grönsakstorget och det har givit mig stor tillfredsställelse. Har ingen aning om hans kulturella värde, råkade bara hitta honom i föräldrarnas bokhylla, men jag gillar det i vilket fall.

Annars har jag studerat randvinkelsatser, det är ungefär lika roande som det låter, läst om andra världskrigets alla grymheter, ätit wienerbröd på en väns balkong fylld med påskliljor, ätit glass på lektionstid, tecknat harar som utför dödssynder, druckit kaffe ur fina koppar och spelat gitarr fastän jag inte kan på en annan balkong, lagat paj med blekselleri-morot-paprika, kokat te och ätit pannkakor. Det mesta handlar om mat och balkonger. Rosablommiga träd. Jag gömmer mig från verkligheten, främst för min mentala hälsas skull, för att det är det enda rationella. Det håller inte i längden att tänka på alltings meningslöshet. När allting är meningslöst blir allting meningsfullt. T ex 1500bitars pussel med Venedig som motiv och Mogwai i högtalarna. Visselvissel.