Det ska synas att en bok har levt, att den varit älskad, att den åkt fram och tillbaka till Göteborg i sunkiga pendeltåg tillsammans med läckande kaffetermosar i tre års tid. Det ska märkas på de mjukslitna sidorna att de följt med genom ens tonår, att de varit minst lika självklara reskamrater som tandborste och plånbok. Nötta hörn och buktande papper ger en bok karaktär. Man sätter små lappar, man stryker undan viktiga citat, man läser tills pärmen nästan faller av och sidorna lossnar och sedan läser man lite till och de slutar inte vara bra, de slutar inte ge en livsvisdom man inte vissste att man behövde. De finns alltid där, som parallella universum till ens vardag. Jag har vuxit upp i Fangorn, Hjärtat av Guld och Gryffindors sällskapsrum i större utsträckning än Alingsås och jag bävar för den dag då mina älsklingar inte längre är i bärbart skick. Kanske blir det silvertejp då. Tack för alla de här åren, nu kör vi några till.