"På något sätt måste man hålla de grymma minnena från livet. Man kan gömma sig i sin örtagård. Man kan också vända sitt huvud bort från verkligheten och se ut genom fönstret mot molnen, som vandrar därute. Molnen är formlösa och mjuka, molnen kan inte göra honom illa. Molnen har inga ögon som kan se, inga händer som kan gripa."
Sven Delblanc - Samuels bok sida 314. 

Jag har beslutat mig för att tillbringa sommaren på balkongen alternativt under godtyckligt trevligt träd med svensk litteraturhistoria. Något ska man pyssla med, min kära kommun har inte gett mig sommarjobb och jag är inte myndig (vilket är lika delar frustrerande som befriande). Lösning: Böcker. 
   
Hela veckan har jag läst Delblanc på balkongen med smalbenen randiga av solljus som läcker in mellan spjälorna, i den dammiga skulptursalen, under ett träd nära grönsakstorget och det har givit mig stor tillfredsställelse. Har ingen aning om hans kulturella värde, råkade bara hitta honom i föräldrarnas bokhylla, men jag gillar det i vilket fall.

Annars har jag studerat randvinkelsatser, det är ungefär lika roande som det låter, läst om andra världskrigets alla grymheter, ätit wienerbröd på en väns balkong fylld med påskliljor, ätit glass på lektionstid, tecknat harar som utför dödssynder, druckit kaffe ur fina koppar och spelat gitarr fastän jag inte kan på en annan balkong, lagat paj med blekselleri-morot-paprika, kokat te och ätit pannkakor. Det mesta handlar om mat och balkonger. Rosablommiga träd. Jag gömmer mig från verkligheten, främst för min mentala hälsas skull, för att det är det enda rationella. Det håller inte i längden att tänka på alltings meningslöshet. När allting är meningslöst blir allting meningsfullt. T ex 1500bitars pussel med Venedig som motiv och Mogwai i högtalarna. Visselvissel.