Om huvudstaden (plus en enhörning)
Har återvänt till västkusten efter en kort visit i svea rikes charmerande huvudstad. Har semestrat med familj, vilket betyder konsumera stora mängder mat med regelbundet intervall, besöka ett stort antal museer med diverse underliga utställningar (hår på nordiska museet, helmut newton på fotografiska och kinesiska bronskärl på östasiatiska) och springa runt förvirrat i t-centralen. Min relation till stockholm är lite småkomplicerad, men det är mest mitt eget fel. Hysteriska folkmassor i tunnlar plus en konstant brötande ljudmatta är inte riktigt min kopp te. Fick akut göteborgs- och skogsabstinens och ville mest inta fosterställning i en liten ljudisolerad madrasserad cell.

Så, öh, sorry Stockholm. Det är inte du, det är jag. Det kommer aldrig bli vi. Men jag antar att du överlever.
Slänger in en enhörning också, bara för att höja stämningen lite. (Alla älskar enhörningar och de som inte gör det vågar bara inte erkänna det för sig själva.)
