we let our hair grow long and forget all we used to know, then our skin gets thicker from living out in the snow
(ett gnälligt men lite mysigt inlägg)
Det har hänt igen. Jag-orkar-inte-öööööhuää. Dagens i-landsproblem, men faktum kvarstår, det var roligt de sisådär tio första gångerna, men nu är det bara wöööiuhuh. Varför tror alla att jag är kille? Min ömma moder tror att det beror på hur jag kammar min sidbena, jo, jag skulle se så fantastiskt feminin ut i mittbena. Vet inte hur jag ska göra, om jag ska färga håret rosa och skaffa spetsstrumpbyxor eller resignera och raka sidecut igen och fortsätta förvirra min omgivning. Vem försöker jag lura? I bästa fall kan jag se ut som en quinna om ett år, då med en skev muppig page. Böh. Kanske är det som med feber, det måsste bli värre innan det kan bli bättre. Eller? Onsdagsgnället.
Typ så här ( ett drygt halvår sedan, dock ser mitt hårfäste väldigt roligt ut, men ändå):
Jag läser (populärvetenskapliga) böcker om kvantfysik och svarta hål och det ger mig en viss sinnesro. Nästan så jag har lust att totalt nörda ned mig på någon naturvetenskaplig instutition och sabotera alla mina personliga relationer genom att föreläsa i tid och otid, ännu mer än jag redan gör. Jag längtar mig sjuk efter universitetsbibliotek, labbrockar, matematik, föreläsningar och engelsk kurslitteratur.
Annars: det är femton minus, min klass har haft ballongkrig i datasalen, jag har lagat marockansk (enligt receptet) zuccinigryta som luktar kardemumma och vitlök, mina raggsockar är trasiga, om en dryg vecka åker jag till de dalsländska skogarna för att hälsa på min awesome silversmed. Typ det.
Fixade även en tårta till ett födelsedagsbarn, med alldeles lagom mycket hjärtströssel, det vill säga nästan en hel burk.
Promenerade hem från skolan i plågsamt tjusigt, halt och kallt vinterväder.
