(efter ett besök på ansiktsboken) Jag ser alltid ut som om jag är påverkad av valfri substans, så fort jag fastnar på bild. Det blev uppenbart ungefär i samband med studentbalen, men nu är det ett odiskutabelt faktum. Jag kämpar inte emot det längre, i min ungdom försökte jag fåfängt dölja mitt tryne med en tekopp eller halsduk, i hopp om att inge en illusion att bakom detta ting döljer sig faktiskt lite charm! Haha... Hah... Note to self:Det hjälper inte att färga håret, noppra ögonbrynen eller ha mascara, för felet sitter inte där. Men om man växer upp och skaffar sig lite självdistans så hjälper det faktiskt. Det är det fina med att träffa nya människor, som man kan vara ful med och det är helt okej och till och med väldigt roligt. Man lär sig fokusera på det viktiga i livet, nämligen mat och mysighet.

 

För ärligt talat, ens närmaste älskar man ju för alla deras egentligen ganska ocharmiga sidor, som blir så jävla charmiga när man tycker om någon. Deras konstiga vanor, deras underliga besattheter, deras sätt att uttrycka sig, när de säger fel saker vid fel tillfälle ("var rädd om dina hjärnceller, du har inte så många"). En alltigenom harmonisk och proper person med normala intressen blir i längden ganska ointressant. 

 

(Och skäggstubben som passerar flyktigt i min vardag är ingen anledning att må dåligt. Jag ska bli professor eller crazy cat lady (eller både och) och det är ett odiskutabelt faktum, det finns inga möjligheter och det ordnar sig inte med åldern eller make-up och det hade inte kunnat vara annorlunda.)

 

Jag blir mysig av mat, hästar, sagan om ringen, bibliotek, liftarens guide till galaxen, rödvin, turkosa tuschpennor, webdesign, harry potter, matematik, svarta hål, garamond, ullkappor, fula djur och kaffe. Det är väldigt mycket, det är väldigt blandat och den röda tråden lyser helt med sin frånvaro. Men någonstans där finns mitt liv och mitt jag och bara förmågan att bli lite mysig och flina lite drogat helt utan förvarning är ett gott tecken. Jag har inte varit så mysig på länge, det försvann liksom i kaos och växelfel och studentmössor under gymnasiet och istället blev jag en väldigt cynisk och otrevlig person som bara ville sova drömlöst och slippa tänka på allt jag borde göra. 

 

Här borde jag komma fram till någon käck slutkläm, men summan av kardemumman blir nog: ät mat. våga vara nördig. våga vara ful. umgås med människor som får dig att må bra. ta meningslösa foton om du vill. ät mat.