sista februari tjugohundratretton
I skolan pysslas det med årsboken. Det är mycket frustration, mycket A4-papper hit och dit och många dörrknackningar, men jag tror att det kan bli bra så småningom, bara inte mitt kontrollerande stressmonster tar över helt. Vi springer runt med kameror och informativa papper och någonstans mitt i allting kom våren. Solljuset värmer nästan när vi halkar fram och tillbaka till herrgården och på bryggan idag producerades det D-vitamin och solblekta slingor i liten skala. Snart är tillvaron någorlunda normal igen när klasskamraterna återvänder från sina praktikplatser och vi får ägna de resterande tre månaderna åt att meko-mysa så mycket vi bara orkar.
Det har pratats en del om så kallade bucket-lists, det vill säga vad avser att göra innan man dör, trillar av pinn eller blir jordgubbe (läste uttrycket i en bok och tyckte om det). Jag har klurat på det när jag cyklat den livsfarligt istäckta gamla boråsvägen och kommit fram till:
- Göra en pilgrimsvandring. Gå under tystnad i vackert landskap och besöka små klosterruiner och bortglömda landsortkyrkor.
- Kika på natthimlen i teleskop och få se en liten del av min avkrok av universum lite tydligare.
- Plugga naturvetenskap (vad vet jag inte än, men det kommer så småningom) i Uppsala eller Lund.
- Vandra i fjällen.
- Åka till Skottland för att se landskapet och slottsruiner som påminner om Hogwarts.
Året på Hjälmared har lärt mig att mitt liv har ett värde även om jag inte brinner för marknadsföring, management eller maskinteknik, att det finns möjligheter att göra vad fasen man vill och strunta i metros karriärsidor. Livet är kort, därför ska man ha långa fikapauser, hörde jag rektorn säga förra veckan och sannare ord har väl aldrig uttalats av någon utan långt vitt skägg.
Livet är även för kort för att man ska ha ångest över att man inte säljer in sin image i hissen, eller startar fyra företag som sjuttonåring. Det kanske finns sådana som triggas av artiklar om sådant, jag får bara ångest och glömmer bort vad jag egentligen håller på med här i livet, nämligen att ha det så jäkla trevligt som det bara är möjligt (visdom från zaphod beeblebrox, liftarens guide till galaxen.) Jag glömmer bort hur lycklig jag blev av evolution och exponentialfunktioner under gymnasiet, jag glömmer bort hur bra jag mår av att låna med mig merparten av fysikhyllan på biblioteket, jag glömmer bort hur det känns att ha färg över hela underarmarna och vara fylld av ett lyckligt brus och se tjusiga lila nyanser i gamla höstlöv. Det finns mening i min helt slumpmässiga existens i ett universum som blev till av en slump (eller ett osannolikhetsfält) för 13,8 miljarder år sedan och jag vet inte hur länge till jag lever (det gör ingen) och jag tänker inte slösa bort min tid med att låtsas att jag vill jobba med industriell ekonomi eller HR management. Don't waste your time or time will waste you. (Man är aldrig så klok som på kvällen)
http://www.youtube.com/watch?v=dhhfk_1Pwhw (The Calm Blue Sea - We Happy Few)
fasansfullt fin och fruktansvärt pampig vårmusik.
